Verkligheten.
Det är mycket jag måste jobba med hela tiden, när det gäller mitt tankesätt. Jag försöker att ha en positiv inställning till allt. Jag försöker vara så självsäker jag bara kan i min kropp.
Igår när jag skulle byta om till mina träningskläder tog jag på mig mina shorts utan att tänka på det (så skönt!).
Det är ju så jävla varmt ute och inne så det går ju knappt att ha på sig något.
Men efter ett tag så kommer jag på det för jag känner hur det dallrar om låren när jag springer upp och ner för trapporna. Min mamma och min bror var nämligen här igår och hämtade saker som min mamma har haft i vår källare mellan flytt.
Och eftersom mina lår är så tjocka så sitter shortsen inte så perfekt utan kasar upp och korvar sig hela tiden när jag går, och då kan jag inte slappna av för jag tänker på det hela tiden eftersom jag måste dra ner dem igen.
Men jag har ju bestämt mig för att det är såhär min kropp ser ut, och jag måste lära mig älska mig själv och min kropp precis som den är! Det tror jag, är det bästa en kan göra mot sig själv! Att älska sin kropp precis som den är!
Celluliter eller inte, kroppsbehåring eller inte, bristningar eller inte, osv!
Jag har bristningar över större delen av magen, men det är en del av mig, det är så jag ser ut, och jag älskar min kropp! Jag ligger på stranden i bikini och visar upp mina bristningar och tjocka lår med stolthet! (kanske inte alltid, men jag jobbar på det!) Är det någon som tycker att det är "fel" så är det ju inte mitt problem att personen i fråga bryr sig!
