emeliesform.blogg.se

 

 

Idag har jag varit iväg några timmar på morgonen på en utbildning.

När jag kom hem blev det en fettkaffe. Jag sympatiserar med min tjej som ska fettladda denna veckan för på lördag ska hon springa Änglamilen.

Efter fettkaffet så skulle vi ut och springa.

Vi bestämde att vi skulle springa ca 8km. Innan vi begav oss ut så sa jag till min tjej att om vi ska springa 8km så kan vi ju lika bra springa 10km.

När vi hade sprungit ca 2.5km så tyckte jag att det kändes bra och sa att jag ville springa 10km idag.

 

Idag var nog också första gången det kändes lätt och skönt att springa 5km. Vid 5 och 6km sprang vi runt pildammarna, då började jag bli trött. Vid 6.5 vilket är det längsta jag har sprungit innan, ville jag sluta.

När vi var utanför vår port stod min pulsklocka på 9.08km då var det bara att kötta den sista biten. 

Jag var så trött, tårarna sprutade och jag skrek nog någon gång också.

Men känslan när jag förstår att jag har sprungit en mil idag. Det går nog inte att beskriva riktigt. JAG HAR ALLTSÅ SPRUNGIT EN MIL, FÖRSTÅR NI? EN MIL!

Hade inte min tjej sprungit vid min sida och peppat mig så hade jag inte klarat det.

Min bästa vän Nina har också bidragit till min mil. Hon klarade sin första mil förra veckan (heja Nina!!) Och jag ville såklart också testa om jag klarade det!

 

Det går alltså att träna tungt på fastande mage. Jag åt min sista måltid vid 18.30 igår. Och hade nu på morgonen druckit två vanliga koppar kaffe och en fettkaffe. Jag ser inga problem med att träna på fastande mage. Jag tycker som sagt om det! Jag åt två ägg nu vid tre tiden, det är allt so far. Men eftersom jag fastar så känner jag mig inte så hungrig. Och jag var absolut inte hungrig efter att jag hade sprungit.

 

Ursäkta att jag skrev så konstigt i bloggen igår, men jag kollade på mästarnas mästare samtidigt och var nog inte allt för fokuserad på bloggen. Som ni kanske märkte?