If you let them win without a fight.
Hej på er!
Nu är jag tillbaka igen. Har ni saknat mig?
Jag har saknat bloggen!
Min favorit-träning som ni alla vet är ju tung styrketräning. Det är det absolut bästa jag vet när det kommer till träning. Att få en stark kropp och en bra hållning. Det är mitt mål. Och det är vad jag har gjort det senaste veckorna. Hängt på gymmet med mina vikter osv.
Idag slog det mig att det är tre veckor till vårruset och jag har inte direkt förberett mig.
Och idag när jag kom hem var jag tvungen att gå upp för alla trappor. Vi bor på fjärde våningen och hissen är min bästa vän. Men när jag kom upp för alla trappor kunde jag knappt andas?? Det var så hemskt. Jag har som sagt bara kört styrketräning den sista tiden, knappt någon uppvärmning osv.
Och det kändes idag.
Idag fick det alltså bli löpning för att få fart på kondisen som knappt finns längre. Fick pausa efter två km pga kunde knappt andas. Och så blir jag lite besviken på mig själv. Gråter en skvätt, tycker synd om mig själv. Sanne peppar via sms. Sen fortsätter jag springa. Och jag inser att jag kan springa på rekordtid så blir jag peppad. Men jag är ganska trött, de sista 300m kollar jag konstant på telefonen och bara väntar på att den ska säga 5k!!! Jag är för trött för att spurta och slå mitt rekord på 35min, men istället springer jag på 36min vilket är mitt näst bästa på 5k ever!!!
Nu i efterhand är jag extremt stolt över mig själv och tycker att jag är grym!
Och självklart var det annorlunda förra året inför vårruset. Då hade jag aldrig sprungit 5k och tränade hårt till
det. I år vet jag att jag klarar springa 5k. Så därför har jag inte tränat så mycket inför vårruset. Men jag vill ju gärna slå mitt rekord från förra året. Puh då är det dags för fler löprundor. Jag kanske inte är så löpnings-frälst trots allt!
Och dessutom blir det inget mer hiss-åkande för mig! Vafan jag är 25 och borde vara"i mitt livs form" vad det nu innebär. Iaf inte låta som om jag får ett astma anfall när jag går upp för trapporna!
Det är så fint att springa i Ängelholm! Väldigt annorlunda jämfört med Malmö. Det första jag möts av på min löprunda här i Ängelholm är en backe from hell, alltså vill dö efter den.
Nu vet ni om att jag är tillbaka, hoppas att ni stannar kvar och läser!
OBS idag är det två månader sedan jag slutade äta kött, det är nog ett av mina bästa beslut ever. Mår mycket bättre och har noll ångest när det gäller mat. (kött gav mig mycket ångest innan) Tänker inte på att jag inte äter kött, det bara känns naturligt och jag saknar det inte alls!
Och när det gäller LCHF äter jag nog lite mer liberalt sedan jag slutade äta kött, men sålänge jag mår bra så bryr jag mig inte om hur strikt eller inte jag är. Det viktigaste är att jag mår bra!
Kärlek till er!
